clofman

Dagarna för mig består mestadels av att hålla huvudet ovanför vattenytan, att överleva minut för minut. Situationen jag sitter i nu tar snart kol på mig och igår började tårarna rinna när jag var ute och hade kul med mina fina, finaste vänner. Jag försöker tänka possetivt, men det går liksom inte. Den enda som får mig på andra tankar och som faktiskt får mig att skratta och le, det är min bästa vän Isabelle, vad skulle jag gjort utan henne?

Det sägs ju att man ska tänka på allt fint man har gått igenom tillsammans, när en relation tar slut. Till skillnad från andra så mår jag nästan bättre av att tänka på det dåliga som hänt och orsaken till att relationen faktiskt tog slut, jag lider mer när jag tänker på allt bra och roligt vi har varit med om tillsammans, tillsammans, det är just det jag vill undvika att tänka på, att vi faktiskt har varit tillsammans och att jag nu står ensam kvar här. Känslan av ensamhet är nog det värsta man kan känna.