clofman

Ne, livet är kanske inte en dans på rosor, det är jag väl medveten om, ingen tvekan om saken liksom. Nu har jag gått ur skolan och jag trodde att efter studenten, då kommer all ångest släppa och jag kommer må bra. Visst känns det lite bättre, men jag har fortfarande en sten på min axel, en av dem tyngsta stenarna, som tynger ned mig så fruktansvärt vissa dagar.
Jag har ett jobb som jag i vanliga fall älskar, nu orkar jag inte ens kliva upp på mornarna, jag går och väntar på dagens första rast och när rasten är slut så längtar jag bara hem. Jag har egentligen inget att längta hem till men jag vill och orkar inte vara bland människor, vill bara hem och dra täcket över huvudet.
Jag är en glad och sprallig människa som vill göra något värdefullt av varje sekund av min vakna tid. All den glädjen är borta och jag kan inte sätta fingret på varför. Jag känner mig så jävla trasig. Jag ser ingen glädje i någonting och orkar inte göra något vettigt över huvudtaget. Varför måste man behöva känna så här, är det stressen under dessa 3 år som präglat mig och sett till att jag utvecklat någon sorts av depression ? Kan man ens som 19åring bli utbränd av stress? Kan man det, så är det säkerligen den diagnosen jag skulla fått hos en läkare.